Igår hade vi bekanta med barn här, deras yngsta son (tre år gammal) var ridsugen så vi tog en tur med Lätta. Lätta var blöt på ryggen eftersom det regnat/snöslaskat hela dagen så vi struntade i sadel, det var barbacka och grimma som gällde. - Är hon snäll då? frågade mamman.   - Jaa, hur snäll som helst, sa jag, barnen har ridit jättemycket i sommar och hon är verkligen bra att sitta på. Deras son började (och det var tur..), efter sådär 200 meter hade han tröttnat, hoppade av och så var det Linneas tur. Hon har blivit ganska tuff på hästryggen, hon har ju suttit mycket på Lätta och Foxen i sommar. Lätta tyckte det blöta från snöslasket på ryggen kittlade, hon stannade till och gjorde en ordentlig ruskning vilket resulterade i att Linnea for i magplask ner på vägen. Aj aj, jätteledsen och snopen förstås. Oooj sa våra bekanta och var nog glada att det inte var deras son som for i backen. Linnea ville inte rida mer så Eveline hoppade upp i stället och vi vände hemåt. Efter bara några meter började Lätta bocka och bralla, Eveline dök ner i diket, jag skulle försöka ta emot Eveline och samtidigt få stopp på det hemåtlängtande lokomotivet. Det gick inte alls, jag tappade både Eveline och fotfästet, Lätta drog mig i slasket tills jag tappade grimskaftet och sedan var hon borta i galopp. Okej, sa jag, till mina bekanta, så här brukar faktiskt inte ridturerna gå till... Jag undrar om de vågar rida på våra hästar igen..? Det gör i alla fall Eveline, idag tog vi en ny tur med Lätta med både sadel och träns och det gick bra som tur var. Linnea hade dock ingen lust att hoppa upp, får försöka övertala henne till det om några dagar istället.