Idag har jag och hovslagaren umgåtts några timmar i kylan, hon var givetvis här och verkade hästarna. Hålväggarna, som en del av dem haft i flera år, fanns kvar som vanligt. Alla har på minst ett ställe förutom Lilja som var helt ren. Det ser dock mycket bättre ut hos samtliga jämfört med förra vintern och det är ju alltid något.

Men så har vi ju den lille skåningen. Jag tycker absolut inte om att ha grimma på hästar i hagen, de kan fastna, hålla fast och trassla in sig i varandra, men i Fabbes fall finns undantaget. Han har haft grimma på sig dygnet runt sedan i oktober och jag har ju hanterat honom mycket tack vare den regelbundna tömkörningen. Med grimma på huvudet och müsli i handen har det gått helt okej att ta honom i hagen. Igår var Josefine hängig och hemma från skolan, på morgonen var hon som vanligt snäll och släppte ut hästarna åt mig. När hon kom med höet till hingtarna (hingstarna?? en hingst, en valack, en hen) såg hon att Fabbe fått in grimmans nosrem i munnen som ett bett och det är inte bra, så kan han givetvis inte gå omkring. Efter en stund fick hon tag i honom och tog av grimman. Mycket gott initiativ! Den var alldeles stel så hon bestämde sig för att inte sätta på den igen. Skönt för Fabbe. Men idag fick jag förstås inte tag i honom så han blev inte verkad. Suck. Jag får gå ut och försöka "lura" honom ikväll eller i helgen, tillbaka med grimman och så ringa hovslagaren som får ta en tur hem till oss igen.

Vilken häst han är, denne Fabbe. Tråkigt, han är ju så trevlig att arbeta med, står snällt och lugnt själv på stallgången och så pigg och jätterolig att tömköra. Han borde nog bo någonstans där det bara finns tre hästar, sova inne på box och dagligt arbete i form av t ex körning. Så lite fri tid som möjligt, det känns som att han kommer in i flyktbeteende så fort han gått in genom grinden till hagen.

Här kommer en bild på vänliga Smilla istället, lite tunn och ynklig lugg men jag hoppas den ökar i volym.