Tacksam jag var hemma.

2020-04-26

I början av januari skrev jag med glädje att Ting överraskade, då det sparkade i hennes mage för första gången på åtta år. Igår överraskade hon tyvärr igen, men nu med att föla fem veckor för tidigt och dessutom med ett svårt felläge.

 


Jag var ledig och hemma och det är jag så tacksam för. Jag satt i köket och åt frukost när jag genom fönstret ser att det verkar vara oordning i hagen, sa för mig själv att nu är det nog någon som tänker föla, men trodde inte på det ändå för det är ju en dryg månad kvar för dem alla fyra. Men, går ut för att kolla och jo, Ting har börjat.. Hämtar grimma och byter hage och får känslan av att det inte bara är för tidigt utan också att det är något som inte stämmer. Avvaktar en värk för att se hur det ser ut och den bekräftar det jag tänkte, det är en katastrof på gång. Går in och känner med en hand och tror först det är stussbjudning, ringer veterinären och säger att Nu har jag ett mycket stort problem här, hon svarar Det har jag med för jag är en timmes bilresa bort. Så då var det upp till mig och Ting då, att reda ut detta, och det kändes som inget annat än en omöjlighet. Ting kände nog precis lika, för hur mycket hon än tog i hände absolut ingenting. Efter en liten stund förstod jag att det inte var rumpan jag kände, det var en hjässa. Bättre läge, men det är ju en smal nos och två framhovar som ska komma först, inte en bred hjässa. Allt var så otroligt trångt och halt och omöjligt och det gick inte att få grepp på något. Vet att det bästa kanske skulle varit att tryckt tillbaka huvudet långt in i henne för att försöka lägesändra, men det gick inte heller, så efter några minuter när absolut inget hände bestämde jag mig för att Nej, nu drar jag ut det som går. För annars kommer det ändå inte att gå. Ting tog i allt vad hon orkade och jag med och så kom huvudet ut.. Då blev det lite mer plats för mina händer så gick in och kände igen, ett framben hittade jag som låg böjt i knäet, det andra var borta och givetvis slaget bakåt. Men det fanns ju inget att förlora utan jag tog tag i det böjda knäet och drog och Ting, hon kämpade något alldeles otroligt, och tillsammans fick vi ut en så fin liten svart hingstunge. Han levde inte och jag hade aldrig trott han skulle göra heller efter detta. Men min finaste Ting, hon lever, och det får vara det som räknas.

 



Idag har vi tänkt på gårdagen och tagit hand om den lille. Ting är ledsen och vill ha närhet när vi är i hagen men mår för övrigt bra ännu. Hoppas hon slipper komplikation, får ha koll temperatur och andra parametrar och om någon dag är hon nog glad igen.