Selene ger i vanlig ordning bort halva sig själv när hon ger di. Innan det är färdigt brukar hon se ganska anskrämlig ut, men efter avvänjning tar det bara någon månad så är hon tillbaka i fint hull igen. Nu ser hon varje dag fram emot müsli- och kornhinken och kommer mycket glatt gnäggande när hon ser att det är dags.

Vår väg är mycket hal, den blev det innan helgen och efter det har det ju varit minusgrader och så någon millimeter nysnö på det - tummen upp! Här hemma är jag känd för att snubbla och ramla lite hur som. Jag säger att det är för att jag ofta är ute i mörkret i hästhagarna och trasslar utan lampa, jag tycker om att vara ute i mörkret utan lampa. Men det är inte alltid mörkt när jag ramlar :-). Idag har jag ont i vänster sätesmuskel som det heter, efter att halkat omkull platt fall med kameran på axeln och fyra kilo morötter i handen. Som tur var höll både kameran och morotspåsen och jag.

Grämer mig lite att det inte blir något Kristinehamn för oss i mars. Min plan var annars att ta med Lirio dit, dels för att få visa honom en gång till men också för att få möjligheten att starta honom i några bruksklasser. Tanken är att han ska få flytta någon gång under året och då hade jag velat prova honom i bruks innan det. Men vem vet, det blir kanske något annat tillfälle till det under våren, bruks alltså.